Italienliv

Jag satt just och funderade på namn. Jag tror jag skulle ha svårt att identifiera mig med barnen om de hade italienska namn, jag kan inte säga varför för det vet jag inte. Det bara känns så. Jag skulle gärna skriva barnens namn här på bloggen för jag tycker det är jätte fina. Alla namnen är gamla, pojkarnas namn är nog på topp hundra listan nu och det är lite synd, men det gör ju egentligen inget alls. De är alldeles säkert helt unika med sina namn, förnamn kombinerat med deras italienska efternamn.
Vi pratade lite om namn idag på lunchen. Kanske är det därför jag sitter här och funderar på det just nu. Giorgia och Chris är också en blandfamilj. Giorgia är serb/italienska och Chris amerikan. De har två barn och första barnet fick namnet Alexander som inte är särskilt italienskt. Flickan fick namnet Martina som är väldigt italienskt. Hon tyckte att hon borde ha fått välja namnen och att de då hade blivit italienska namn.
Jag känner ändå att eftersom mina barn alldeles säkert bara kommer att växa upp i Italien så hoppas jag på de sätt jag kan hålla det svenska kvar i dem så gott det går. Jag vill och hoppas att de kommer att vara stolta när de berättar att de är svensk italienska och med de namn de har så kommer de alltid att iallafall påminnas om det och folk kommer alltid att fråga var de kommer ifrån.
M har hela tiden sagt att det är svenska namn de ska ha och de ska vara genuina namn som inte går att göras om till en italiensk variant. Men som sagt jag är jätte glad för de namn de har och jag hoppas att de kan vara glada för dem även när de blir äldre.