Italienliv

Innan jag fick barn tänkte jag på ett helt annat sätt än hur jag tänker nu. Många av mina åsikter, och egentligen fasta principer har försvunnit och nya har tillkommit.
Vad jag tänker mest på är barnuppfostran. Mina barns uppfostran förstås. Andras bryr jag mig inte nämndvärt mycket om. Alla gör som de vill och tror är bäst.

Jag är född i en ganska otroende familj, jag är döpt i kyrkan men jag ville inte konfirmera mig. Jag vill helst inte ha så mycket med kyrkan att göra överhuvudtaget faktist. När jag förstod att man kan gå ut ur svenska kyrkan så valde jag att göra det.

Nu har jag fått barn i ett katolskt land. Mina barn går på skolor där man får välja om barnen ska läsa religion eller inte. Vi valde att de skulle få göra det för att kunna vara med på pysselstunderna kring påsk, jul och andra religösa högtider och inte känna utanförskap. Alla utom lilla S (som inte är döpt alls) är döpta. I svenska kyrkan. Jag vill ge dem möjligheten att själva välja när de blir äldre.

MEN vad ska jag svara när frågorna kommer?

Mamma, var Jesus en bra person?
Mamma, vad gjorde Jesus?
Mamma, visst fanns Jesus?

Det kommer faktist frågor ganska ofta om just Jesus och gud. Och VAD ska jag svara? Jag VILL inte säga någonting. Jag har försökt att prata om något annat. Jag vill inte styra dem. MEN jag kan inte säga att ja, jag tror Jesus fanns. För det tror jag inte. Det är som om de skulle fråga mig om 10+10=18 och jag skulle säga JA.

Jag tycker att den här frågan är jätte jobbig. Ni som läser det tycker säkert att jag är jätte fånig. Det här är kanske just den enda frågan jag inte vill svara på. Jag VILL inte prata om Jesus. Jag vill inte säga någonting.
Meningen är väl att vi ska vara fria att tro vad vi vill och jag tror inte på Jesus. Jag tror på mycket annat men inte tusan tror jag något om den mannen.

Jag pratade med en kompis om det imorse. Historien om henne borde jag berätta någon gång. Hon vet att jag inte är troende men hon är det. Men ändå är det som om de troende ändå inte kan förstå att man inte kan tro på det. Inte ens för en liten stund. Men antingen tror man, eller så tror man inte. Är det inte så?! Det tycker jag är ganska logiskt iallafall. Man kan ju inte tro bara lite.
Jo, min kompis har alltså låtit hennes 3 åriga son börja på en skola som drivs av nunnor. Det finns många sådana skolor här. För att hennes son ens skulle få skrivas in på skolan så var hon tvungen att gifta sig. Sagt och gjort, några dagar innan tiden gick ut för inskrivning så gifte hon sig i komunen. Kyrkan gick inte för hennes man har redan varit gift tidigare och då får man ju enligt de katolska reglerna inte gifta sig i kyrkan igen (!?!)
Nu har pojken gått på skolan i 3 dagar, en timma per dag för inskolning. Igår när hon skulle hämta honom fick hon berättat av en av nunnorna att hennes son inte har några regler för han ville inte sluta cykla i trädgården på en gång när de sa åt honom!
Jag sa till henne att det nog var bäst att hon inte frågade mig vad jag tyckte om det och vad jag tycker om den skolan (som för övrigt är något så spöklikt en skola kan bli) och då började diskussionen om att Jesus är ju något fint. Det är fint att tro. Men VARFÖR säger de alltid så? Varför måste jag alltid ha respekt för andras åsikter när andra då inte kan respektera mina?

Det händer väldigt ofta just i barnfrågor. Och jag blir ledsen. Och irriterad. Väldigt irriterad.


Jag tror på det jag ser. Det som personer jag litar på berättar för mig. Det jag kan ta på, men aldrig någonsin kommer någon att få mig att tro på något religöst. Så är det.