Den hemska oron
När man är gravid vill man veta att allt är bra med bebisen. Ultraljud kan ibland lugna denna oro. När man sedan kommer till förlossningen och bebisen ligger där på magen och ser alldels frisk ut så känner man en lättnad..men en lättnad som varar väldigt kort. För sen kommer det sjukor, konstiga saker händer och man börjar denna fasansfulla oro. Det sägs ofta att första barnet ojjar man sig mest för..men med första barnet tycker jag inte att man visste allt som skulle kunna hända. Och fantasin framförallt har inte kommit igång till sitt fullo ännu.
Nu har vi fyra barn. FYRa! Det är helt vansinnigt många människor att oroa sig för och jag måste erkänna att jag håller på att bli tokig. Jag vill inte läsa om sjukdomar på internet. Jag vill inte se på TV alla barn som blivit plötsligt sjuka och dött. Jag orkar inte. Jag håller på att bli tokig.
På lördag ska Stora Snuffs blodprov vara fördiga. Jag vet inte om de kanske är klara redan fredag. Eller om de inte är klara före lördag men att man då måste vänta till måndag innan vi kan ta ut svaren. Svaren på det hon har haft och som ännu inte helt har gått bort. Hon är fortfarande svullen på halsen. OM det inte var påssjukan vad var det då? Varför var de första proverna vi fick svar på så dåliga? Ingen kan säga någonting. De säger bara att vi ska vänta till den 9:e februari.
Om det vore så lätt att "bara" vänta..
Vi har varit sjuka precis hela januari. Stora Snuff har inte varit på dagis på över 3 veckor. Hon får komma tillbaka nu säger hennes doktor men jag vill nog vänta på svaren först.
Inatt vaknade stora a med feber. Kokhet och så vid lunch var han frisk. Så var det i torsdags också. Men varför får de feber så där? Vi gav inget febernedsättande. Varför måste naturen göra så med en? Om man ska ha influensa med feber eller vara förkyld så kan man väl vara det en gång för alla. Inte ha feber lite då och då. Det blir jag ju också orolig för.
Från sjukor till andra orosmoment.
Tänk vad som kan hända i livet mer. Barn blir ju bortrövade. Barn försvinner. Inte minst här i Italien. Och så är det så många olyckor i trafiken att jag knappt vågar tänka på det. Miro får inte åka iväg med bara något barn på autostradan. alla eller ingen. Men det säger jag inte till honom. Han blir galen på mig när jag är så orolig för allt. Jag hittar alltid på något annat..
Jag vill, jag önskar så att vår familj ska få leva ett lungt och harmonsikt liv. Inget mer, inget mindre.
Det önskar jag. Inget annat
Nu har vi fyra barn. FYRa! Det är helt vansinnigt många människor att oroa sig för och jag måste erkänna att jag håller på att bli tokig. Jag vill inte läsa om sjukdomar på internet. Jag vill inte se på TV alla barn som blivit plötsligt sjuka och dött. Jag orkar inte. Jag håller på att bli tokig.
På lördag ska Stora Snuffs blodprov vara fördiga. Jag vet inte om de kanske är klara redan fredag. Eller om de inte är klara före lördag men att man då måste vänta till måndag innan vi kan ta ut svaren. Svaren på det hon har haft och som ännu inte helt har gått bort. Hon är fortfarande svullen på halsen. OM det inte var påssjukan vad var det då? Varför var de första proverna vi fick svar på så dåliga? Ingen kan säga någonting. De säger bara att vi ska vänta till den 9:e februari.
Om det vore så lätt att "bara" vänta..
Vi har varit sjuka precis hela januari. Stora Snuff har inte varit på dagis på över 3 veckor. Hon får komma tillbaka nu säger hennes doktor men jag vill nog vänta på svaren först.
Inatt vaknade stora a med feber. Kokhet och så vid lunch var han frisk. Så var det i torsdags också. Men varför får de feber så där? Vi gav inget febernedsättande. Varför måste naturen göra så med en? Om man ska ha influensa med feber eller vara förkyld så kan man väl vara det en gång för alla. Inte ha feber lite då och då. Det blir jag ju också orolig för.
Från sjukor till andra orosmoment.
Tänk vad som kan hända i livet mer. Barn blir ju bortrövade. Barn försvinner. Inte minst här i Italien. Och så är det så många olyckor i trafiken att jag knappt vågar tänka på det. Miro får inte åka iväg med bara något barn på autostradan. alla eller ingen. Men det säger jag inte till honom. Han blir galen på mig när jag är så orolig för allt. Jag hittar alltid på något annat..
Jag vill, jag önskar så att vår familj ska få leva ett lungt och harmonsikt liv. Inget mer, inget mindre.
Det önskar jag. Inget annat
Kommentarer
Trackback
